8 juni 2021
Vet inte om ni också brottas med detta ibland, men det gör jag. Och skulle vilja dela med mig av något som dök upp efter min morgonmeditation.
Tänk om vi kunde acceptera oss själva just nu, med inbillade skavanker, tillkortakommanden och allt?
Hur avslappnande skulle det inte kännas att inte behöva vara någon annan än exakt den vi är i den här stunden. Och att det är mer än tillräckligt.
För mig kommer lidandet när jag kämpar emot det som är, och friden kommer när jag accepterar mig själv och lossar lite på greppet.
Släpp tanken på att vara perfekt. Vad är det egentligen och varför skulle vi ens vilja dit?
