Biografi

Ibland tar saker tid. Men ofta är det värt det. Therese Åkessons debutalbum i eget namn är ett sådant exempel. Efter år av musikskapande, ensam och i olika konstellationer, har hon hittat fram till ett uttryck, ett språk och en röst som är en förlängning av henne själv. Både den hon är och den hon strävar efter att vara.

Therese Åkesson är ingen ”akt”. Personen du ser på scenen är densamma som den du träffar före och efter konserten. Rösten är oförställd, melodierna omedelbara och orden enkla men finurliga.

I en tid där vi itutas att allt är bråttom, en tid där ungdomar kan bli frustrerade av otålighet om det tar mer än en millisekund att få iväg ett SMS, uppmanar Therese Åkesson oss att leva i nuet. Hennes låtar handlar om att se äventyret runt nästa krök som en möjlighet, inte ett hot. Att gå i en riktning, men inte vara rädd för att lämna allfartsvägen för mindre upptrampade stigar. Med närvaro och sensualism sjunger hon så man ser leendet i mungipan och glimten i ögat.

Om 99 svenska ”singer/songwriters” av 100 gör vemodiga låtar på engelska, kontrasterar Therese Åkessons låtar med ljus och nyfikenhet som känns frisk som en porlande vårbäck.

Men låt oss ta det från början. Therese började skriva låtar hemma på pianot innan hon ens börjat skolan. De var inte menade för någon annan att lyssna på. ”Jag tror att låtskrivandet har varit ett sätt för mig att uttrycka känslor, även om jag inte alltid haft behov av att dela med mig. Det har varit mitt eget rum”. Hon började studera klassiskt piano och gjorde framsteg, men ville inte släppa det egna låtskrivandet. I 17-årsåldern hade hon lärt sig spela gitarr, först akustisk och sedan elektrisk, och startade ett band.Therese växte med tiden ifrån bandets aggressiva uttryck.

Hon började plugga på universitet, deltog i flertalet musikprojekt, gjorde låtar här och där, framträdde live och spelade in skivor – men utan att gå vidare med materialet fullt ut. Under ett antal år bodde hon i Delft. Flera av låtarna på albumet handlar om hennes relation till Holland och de människor hon mötte där. Blundar man är man där.

När Therese flyttade tillbaka till Sverige visste hon att hon ville något mer med sin musik, men undrade under stunder av tvivel hur hon skulle gå tillväga. Hon behövde ett bollplank och började 2005 gå hos en coach som gav henne mod, självförtroende och beslutsamhet att lita på sig själv och göra det hon innerst inne ville. Sångerna fanns, både luftiga visor med akustisk gitarr och pianobaserade artpopballader.

Hennes debutalbum Med slumpen som kompass är inspelad på Sandvie Studio i Visby, av Peter Othberg, assisterad av Micke Lyander. Tillsammans med medmusikerna lät hon plattan växa fram naturligt och organiskt. Vissa låtar fick behålla de musikaliska dräkter hon avsett, i andra fall lät hon musikerna smycka låtarna eller ge dem ett lite tyngre sound. Som röd tråd finns dock luftigheten och den oförställda, ”barfota” känslan. En känsla som reproduceras i hennes intima liveframträdanden.

I dag strävar Therese efter enkelhet och känner att hennes passion för yoga, hennes jobb som copywriter och hennes låtskrivande berikar varandra. Hon är stolt över den livsinriktning hon valt oavsett vad alla andra gör eller tycker.

Hennes första album har fått fina recensioner och konserterna ger kickar. Nu planerar hon redan för nästa album. Hon har inlett en ny resa med slumpen som kompass. ”För mig är låtarna viktigast och den känsla som funnits att uttrycka. Men om jag också kan inspirera en eller två personer till, vare sig det handlar om att ge ut sina låtar, skriva en bok eller ställa ut sina målningar, är ingen gladare än jag”.